Nya Paraplyteatern

Det hela började på tidigt 80-tal, jag gick i sjunde klass på Tångaskolan. Jag hade valt ”tillvalsämnet konst”, för jag tyckte om att måla och rita. Lärarinnan Nita ”Tvärnita” Börjesson startade den första lektionen med följande ord: – Jag jobbar som teckningslärare på gymnasieskolan, och det är jag trött på, därför ska vi ägna oss åt drama och teater som också är en del av läroplanen, vad gäller ämnet konst.
Det var jag och sju tjejer och hade det inte varit för dessa tjejer så hade jag inte fortsatt med teater. Som jag kommer ihåg det, var det i åttan som de två herrarna Ulf (Ahlberg och Andersson) bjöd in oss att vara med på deras nya projekt som hette ”Se på mig”. I Falkenbergs mått mätt skulle det bli en MEGA-uppsättning på Stadsteatern. Vi blev inte erbjudna några stora roller precis, men visst var det kul att vara med.

Tångaskolans dåvarande lärare i teckning, Sven ”Svempa” Lundberg, var också med på ett hörn och det var en trevlig filur. Projektet gick i hamn och det var succé. Paraplyteatern såg dagens ljus.
Allt skulle rymmas under paraplyet hette det.
Teaterverksamheten fortsatte på Hjortsbergs fritidsgård. Verksamheten bestod mest i dramaövningar och mindre uppsättningar. Att det var just Hjortsbergs fritidsgård var synd för min del för jag ”var på” Fajans fritidsgård. Detta innebar att jag har en vit fläck i historieboken just här. Jag ska väl erkänna att gymnasietid med pubertet, moppeåkande och sökande högt och lågt gjorde sitt till också.
Jag passade t o m. på att göra lumpen innan jag kan skriva nästa, självupplevda rad i Paraplyteaterns historia. Jag vet i a f att det ekonomiska efterspelet efter ”Se på mig” gjorde att prefixet ”Nya” fick sättas framför ”Paraplyteatern”.

 Efter jag hade muckat från nyss nämnda lump frågade min vän Jörgen Andersson mig om jag inte ville börja med teater igen. Det var ingen mindre än personen bakom åttiotalsfenomenet ”Ivan Boring” som var ledare för ”Nya Paraplyteatern”. För den som inte har hört talas om Ivan Boring kan berättas att en gång i veckan sändes radioprogrammet ”Rockdepartementet” på P3 och ett stående inslag i dessa program var en kuf som skickade in sina krönikor från Flädjeträsket.
Ingen visste vem han var men man trodde att han kom från mellersta Halland. Äntligen skulle jag få ett ansikte till namnet. Denne Jöns-Ove ”Jojje” Jönsson hade funnits i kulisserna (obs teaterskämt) redan under ”Se på mig” men eftersom han gick sin teaterutbildning då, var han aldrig aktivt med. Jag kom in, mitt upp i arbetet, till det som skulle bli ”Råttspegeln”.

Året var -88. Jojje satt på kammaren och skrev och så testade han om det funkade på oss. Det var en brokig skara människor, men med ett gemensamt, vi gillade att spela teater.
Jojjes extremt taskiga humor fick alla att garva läppen av sig. Gästpedagoger (bl a Per Chenon) togs in som jobbade med oss. Till slut stod det klart att fem av de Jojjeskrivna, improviserade sketcherna skulle funka,
och så koms det på en ramberättelse och vips så stod Råttspegeln klar…

Någon vecka innan premiär var det någon som kom på att det kanske skulle vara bra med affischer så att det skulle komma någon publik på vår premiär… Premiären var våren -89. En viss framgång var det ju med Råttspegeln och vi ”fick” nya lokaler i den gamla cykeltillbehörsfabriken ”Ätranverken” på Varbergsvägen.
Jag är lite osäker på hur det såg ut med pengar och politiska beslut under den här tiden men det var Jojje som höll i allt sånt. Jag vet också att Kulturnämnden och Fritidsnämnden slogs ihop till en nämnd
och att vi förstod att detta inte skulle bli någon vinst för oss. Pengar till både kultur och idrott skulle tas från samma påse och det satt fler idrottsivrare i nämnden än vad det satt kulturmänniskor och de kulturmänniskor satt där var mer för finkultur.
Jag vet inte om det var därför som vi satte upp Molliéres ”De små preciöserna” på vår nya teater.
Jag hoppas att jag misstänker fel.

Nu för tiden finns det ju ingen som vet vad en preciös är så pjäsen döptes om till ”Fjollorna”… Stort arbete med scenbygge och en gradäng lånades in. Det var nu som teatern blev ett tillhåll, en fritidsgård för teaterintresserade.
Vi fick en förfrågan från Ulf Andersson om det fanns några som ville vara med i Varbergs Musikteaters uppsättning av Shakespeares ”Så tuktas en argbigga”…
Formen kallades för fästningsspel mest på grund av att det skulle spelas på Varbergs Fästning och det var ”riktiga” skådespelare med. Storvulet och en riktig turistmagnet blev det. Vid ”fästningshörnan” slogs det upp två cirkustält, ett att spela i och ett för loger och teknik. Vi var fem från NP som var med i ”Argbiggan” som den hette när det var premiär.

Både under Råttspegeln och under Fjollorna utarbetades det en form som passade de flesta.
Studiecirklar som hölls i Studiefrämjandets regi. Ett teaterprojekt höll på i två terminer, en höst och en vårtermin.
Vi träffades en gång i veckan. Under vårterminen repeterades det även någon eller några helger.
Ungefär två veckor innan premiär ”bosatte man sig” mer eller mindre på teatern…
Musiken stod Hans Schakonat för och det var han och Jojje som satt en kväll eller två och spelade in all musik på DAT-bandspelare.

Nästa projekt var ett inlägg i miljödebatten och hette ”Det luktar skit herr minister”…
Återigen jobbade Jojje som han gjorde med Råttspegeln… Han kom med en samling maskinskrivna lappar och testade om det funkade på oss, men den här gången blev det en hel berättelse…
Vi tog hjälp av barngruppen som nu fanns på smedjan. Publiken fick inte bara teater utan en utställning från olika miljöorganisationer och en del företag
(däribland ”Vestas” som skulle sätta upp vindkraftverk i Falkenbergstrakten).

Jojje och även Ola Öjergren började snegla åt ”Stefan och Krister” och vi andra kände oss lite vilsna. Vår favvo-gästpedagog Per Chenon kom med en förfrågan. Han hade under sitt arbete som dans-,
sång- och teaterpedagog kommit i kontakt med sju amatörteatrar i Norden som han ville jobba med.
En av dessa sju teatrar var Nya paraplyteatern. Han och hans flickvän Mimma Bach, ville sätta upp sju olika uppsättningar av Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame”.
Han skulle köra runt i en husbil mellan de sju teatrarna, intensiv repetera så länge han var på en teater och sen ge uppgifter till gruppen som skulle utföras när han inte var där, han fixade det… Häftigt!
Nya Paraplyteaterns version hette ”Ohörd, dömd” eller som Hallands Nyheters Malin Henriksson missuppfattade det ”Oerhört dum”. I vart fall blev det en väldigt okonventionell uppsättning…
Arenateater med helt galen kostym och mask. Berättelsen var väldigt mörk och publiken var nog inte helt säker på vad den såg, men vi tyckte det var skitbra… Det hela avslutades i en teaterfestival i Växjö där alla de sju uppsättningarna visades…

Som alla vet, som håller på med teater, så infaller den s.k. ”processen” ett antal veckor innan premiär…
I bästa fall känner man olust inför teatern och i värsta fall är man helt övertygad om att aldrig någonsin hålla på med teater nå mer… Per kom till oss under en av dessa gånger när hela gruppen var i process.
Det gnälldes och suckades i långa banor. Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tänka sig gjorde Per det enda rätta. Han sa:
– Näe vi lägger ner, jag vill inte heller längre, vi skiter i det här…

Jag vet inte om jag insåg det då men i efterhand förstår jag, vad han gjorde. Aldrig förr har jag väl sett en grupp, göra en sådan helomvändning…
Rätt var det var hade hela den gnälliga hopen förvandlats till den mest entusiastiska och arbetsvilliga grupp ni kan tänka er…

Nåja, nog om detta; Ola kom tillbaka från buskiskungarna medan Jojje fortsatte att göra narr av personer som bor i landsbygd. Ola ville sätta upp något med de barn- och ungdomsgrupper som fanns på skolorna och som repade på Smedjan.
Vi gamlingar skulle nog också få vara med. Från början var det tänkt att sätta upp ”West side story” men eftersom denna pjäs kostade alldeles för mycket, så fick det bli en omarbetning av manuset.
Bella Notte tog form och det var horder av barn och ungdomar som ville vara med. Så pass många att vi delade upp oss i två gäng som körde. Det fanns alltså dubbel uppsättning av alla roller…
Jag tror att det nog var nog lite mycket att hålla reda på för Ola…
Detta hände -95 och samma år flyttade jag upp till Göteborg och började arbeta på Götebogs ArbetareTeater men det är en helt annan historia…

Året efter "Se på mig" flyttade Studiefrämjandet in på Stationsgatan. Jag var 16, mitt uppe i värsta pubertala sökandet och Helena Unger kom in i mitt liv och undrade om vi inte kunde starta ett rockband.
I samma veva firade järnvägen i Falkenberg 100 år och gänget från "Se på mig" var inhyrda till att agera
statister kring stationen. Jag vet inte hur det gick till men rätt som det var stod JAG på en trälåda inne på stationen i påmålad mustasch, bonjour och kubb och låtsades sälja bananer!

Precis som Reine drar sig till minnes krisade ekonomin och Paraplyteatern måstere konstrueras,
det var inte många kandiderande till styrelsen och Jojje måste ha frågat mig som smickrad, och naiv, svarade ja. Det fanns inte pengar till att göra några större uppsättningar, men genom Studiefrämjandet hölls små cirklar och jag skickades på dramaledarkurs och började härmed min pedagogiska bana.

Vi retade oss kroniskt på Kulturnämnden och särskilt dess ordförande Margareta André och jag tror att det var Jojje och Ola som kom på att vi skulle ha en finkulturskväll, en Undergrundkväll, och bjuda in Kulturnämnden.
Man behövde en tjej och jag fick vara med Jojje, Ola, Jerker, Johan Dahnberg (tror jag) och om jag inte minns fel var Ulf Ahlberg inblandad på ett hörn också. I det som kallades Teatergrottan på Folkets Hus höll vi en engångsföreställning för inbjudna och närmast sörjande. Det var svåååårt. Det prasslades koreograferat med tidning och lästes poesi. Jag minns särskilt Jojjes dikt, läst lutad mot magen på en fnissande Ola Öjegren:

Jag avskyr
Jag aaaaaavskyyyyyr (Olas runda mage hoppade ohejdat av kvävt skratt)
Jag aavskyr att diska livsmedel
Osten blir så hal
Och mjölken är så svår att torka
Jag aaaaaaavskyyyyyyyr att diska
Livsmedel

När det var slut applåderades det tveksamt från publiken, men Margareta Andé tackade artigt och sa att det var bra.

Vi fick tillgång till den gamla industrilokalen på Sandgatan där det nu inryms en moskéfilial och en naprapat klinik. Det var lyx: Vi fick två scenrum! Lilla scenen utrustades med spånskive-läktare och stora scenen fick en något uppbyggd scen. Här delade Musikgruppen och Nya Paraplyteatern på lokalerna.
Vi fick igång en ordentlig studiecirkelverksamhet och hade grupper både för barn och vuxna.
Jojje jobbade nu som studiekonsulent på Studiefrämjandet, Ulf Ahlberg hade flyttat till storstaden för att bli filmare och Ulf Andersson hölls i Halmstad. Jojje hade studiecirklar och jag har för mig att Bulten kom till, jag hade studiecirklar både för barn och en vuxencirkel där bland annat den nyligen avlidne Leif-Axel var med.

 Min mamma ställde upp för att det skulle bli en grupp. Det kändes konstigt att vara ledare för vuxna och jag kommer ihåg att jag ibland kände mig väldigt osäker, men Jojje trodde liksom på oss, och stöttade massor och Studiefrämjandet skickade oss på ledarkurser och arrangörsutbildningar och allt möjligt.
Sedan blev det lite väl mycket rockenrolllajfstajl för mig ett tag och jag missade.
Råttspegeln (som är Helena Ungers hittills enda inhopp på scen) som blev den sista teateruppsättningen på Sandgatan.

Sedan flyttade vi till Ätranverken, både Studiefrämjandet, Musikgruppen och Paraplyteatern, som någonstans på vägen tappade Nya. De förra stod som garanter och teatern hyrde delar av fastigheten av Studiefrämjandet som mer än en gång var tvungen att lösa upplupna hyresskulder. Jojje satte upp Molière och skrev och regisserade "Skrinet" och "Det luktar skit herr Minister", samtidigt som han och Ola gjorde TV med Stefan och Krister. Nöjespatrullen hjälpte till att rädda ekonomin i föreningen då Stefan och Krister hyrde in sig för TV-inspelningar och för repetitioner för det som sedan kom att bli sommarinstution och faktiskt ta över Nils Poppes fallna mantel.

Mask var ett samarbete mellan Studiefrämjandets dansverksamhet, som tagit upp konkurrensen med Folkuniversitetet med hjälp av Monika Stålbom. Denna King Learinspirerade danssaga var ett mäktigt dansverk och blev en av Olas sista rollprestationer. Pjäsen var först en teaterpjäs med Ola som hemsk kung, sedan gjorde Anette Corteze enuppsättning av den i Halmstad, och sedan gjorde Monika Stålbom den i Falkenberg, med viss stöd av Ola, men han var aldrig på scen själv, utan det var en ren dansföreställning.

 Det var dags för ett nytt ungdomsprojekt, och Kultur och fritidsnämnden gick in med ett gigantiskt bidrag och Paraplyteatern annonserade efter teatersugna ungdomar för audition.
Rättigheterna till West Side Story var för dyra, så Ola skrev en ”ny” pjäs, Bella Notte.
Men jag minns att scenografin bestod av byggställningar, en riktig bil och en hel del grus. Huvudrollsinnehavarna var en ung smidig dansare från Varberg som hette Fernando och ett blont yrväder med fantastiskt stark röst, men som inte kunde sjunga tillsammans med någon annan. Det var Kålle Gunnarssons första inhopp i teatervärlden. Som vi vet har han sedan blivit en av Paraplyteaterns absoluta fixstjärnor.

 Ola Öjegren tog sitt liv en tid efter succén med Bella Notte. Vi var alla i chock ett bra tag. Per Chenon och Mimma kom och gjorde Ohörd dömd, där jag fick spela bordellmamsell i korsett och mousche, översköljd med glitter. Mina flickor och jag gjorde av med ton av glitter och vi kunde år efter projektet hitta glitterrester i delar av lokalen. Jag utvecklade dessutom en överkänslighet mot fetsmink under den här tiden, inte så konstigt kanske, med tanke på mängden av smink och den långa spelperioden.

Vi förlorade Reine till storstaden. Jörgen, Kålle och en ung tjej vid namn Åsa speladeParaplyteaterns första NOLL-budget-produktion under min regi! Vi hade inte råd med affischer, men vi hade dock några i publiken.
Sedan drog även Åsa och Kålle i väg och själv arrangerade jag en kurs i eldslukeri i teaterns lokaler som ledde till en karriär som gycklare och jongleringsmatrielförsäljare, ett äktenskap och fler barn, vilket gjorde att jag tappade kontakten med teatern till största delen.

Här följer en period som Helena Nord och Patrik Bergman skulle ta och fylla i. Jag är säker på att Helena Unger, som är den nog mest stadivarande Paraplykryckan skulle ha en hel del att säga.
Jag kommer inte heller ihåg hur det kom sig att Kålle ringde och ville att Victor, min son skulle spela Oliver.
Och eftersom jag ändå måste vara närvarande vid repetitionerna kom han på att jag lika gärna kunde ta en roll jag också. Oliver under Kålles regi, blev en riktig succé, även om den inte genererade hart när
lika mycket pengar som den kostade. Men framför allt skolornas inställning till Paraplyteatern byttes från mild skepticism till positiv förväntan inför nästa projekt.

Att Kålle sedan fortsatte med sommarprojekt, musikalkarriär och blev kulturpristagare, och att Emma Wellsfält tagit över en stor del av teaterns ungdomsverksamhet och trots sina unga år imponerat med sina visioner, egenskrivna pjäser och projekt är ett gott tecken. Eldsjälarna avlöser varandra och teatern utvecklas vidare. Precis som det ska vara.