• Barn och ungdomar 0-19 år: 100 kr/år
• Vuxna från 20 år: 150 kr/år
• Familjemedlemskap: 200 kr/år
  Gäller hela familjen, alla som bor under samma tak.
  

Vill du vara medlem betalar du in medlemsavgiften på BANKGIRO - 944-7103.
Ange namn vid inbetalning, resterande information såsom personuppgifter, adress och e-post skickar du till [email protected]

Som medlem får du:
Delta i de olika kurser som vi anordnar. Samt till reducerade priser delta i ATR-s kurser.
Reducerade priser i en del evenemang i föreningens regi.
Delta i medlemskvällar.
Arrangera olika evenemang.

Det hela började på tidigt 80-tal, jag gick i sjunde klass på Tångaskolan. Jag hade valt ”tillvalsämnet konst”, för jag tyckte om att måla och rita. Lärarinnan Nita ”Tvärnita” Börjesson startade den första lektionen med följande ord: – Jag jobbar som teckningslärare på gymnasieskolan, och det är jag trött på, därför ska vi ägna oss åt drama och teater som också är en del av läroplanen, vad gäller ämnet konst.
Det var jag och sju tjejer och hade det inte varit för dessa tjejer så hade jag inte fortsatt med teater. Som jag kommer ihåg det, var det i åttan som de två herrarna Ulf (Ahlberg och Andersson) bjöd in oss att vara med på deras nya projekt som hette ”Se på mig”. I Falkenbergs mått mätt skulle det bli en MEGA-uppsättning på Stadsteatern. Vi blev inte erbjudna några stora roller precis, men visst var det kul att vara med.

Tångaskolans dåvarande lärare i teckning, Sven ”Svempa” Lundberg, var också med på ett hörn och det var en trevlig filur. Projektet gick i hamn och det var succé. Paraplyteatern såg dagens ljus.
Allt skulle rymmas under paraplyet hette det.
Teaterverksamheten fortsatte på Hjortsbergs fritidsgård. Verksamheten bestod mest i dramaövningar och mindre uppsättningar. Att det var just Hjortsbergs fritidsgård var synd för min del för jag ”var på” Fajans fritidsgård. Detta innebar att jag har en vit fläck i historieboken just här. Jag ska väl erkänna att gymnasietid med pubertet, moppeåkande och sökande högt och lågt gjorde sitt till också.
Jag passade t o m. på att göra lumpen innan jag kan skriva nästa, självupplevda rad i Paraplyteaterns historia. Jag vet i a f att det ekonomiska efterspelet efter ”Se på mig” gjorde att prefixet ”Nya” fick sättas framför ”Paraplyteatern”.

 Efter jag hade muckat från nyss nämnda lump frågade min vän Jörgen Andersson mig om jag inte ville börja med teater igen. Det var ingen mindre än personen bakom åttiotalsfenomenet ”Ivan Boring” som var ledare för ”Nya Paraplyteatern”. För den som inte har hört talas om Ivan Boring kan berättas att en gång i veckan sändes radioprogrammet ”Rockdepartementet” på P3 och ett stående inslag i dessa program var en kuf som skickade in sina krönikor från Flädjeträsket.
Ingen visste vem han var men man trodde att han kom från mellersta Halland. Äntligen skulle jag få ett ansikte till namnet. Denne Jöns-Ove ”Jojje” Jönsson hade funnits i kulisserna (obs teaterskämt) redan under ”Se på mig” men eftersom han gick sin teaterutbildning då, var han aldrig aktivt med. Jag kom in, mitt upp i arbetet, till det som skulle bli ”Råttspegeln”.

Året var -88. Jojje satt på kammaren och skrev och så testade han om det funkade på oss. Det var en brokig skara människor, men med ett gemensamt, vi gillade att spela teater.
Jojjes extremt taskiga humor fick alla att garva läppen av sig. Gästpedagoger (bl a Per Chenon) togs in som jobbade med oss. Till slut stod det klart att fem av de Jojjeskrivna, improviserade sketcherna skulle funka,
och så koms det på en ramberättelse och vips så stod Råttspegeln klar…

Någon vecka innan premiär var det någon som kom på att det kanske skulle vara bra med affischer så att det skulle komma någon publik på vår premiär… Premiären var våren -89. En viss framgång var det ju med Råttspegeln och vi ”fick” nya lokaler i den gamla cykeltillbehörsfabriken ”Ätranverken” på Varbergsvägen.
Jag är lite osäker på hur det såg ut med pengar och politiska beslut under den här tiden men det var Jojje som höll i allt sånt. Jag vet också att Kulturnämnden och Fritidsnämnden slogs ihop till en nämnd
och att vi förstod att detta inte skulle bli någon vinst för oss. Pengar till både kultur och idrott skulle tas från samma påse och det satt fler idrottsivrare i nämnden än vad det satt kulturmänniskor och de kulturmänniskor satt där var mer för finkultur.
Jag vet inte om det var därför som vi satte upp Molliéres ”De små preciöserna” på vår nya teater.
Jag hoppas att jag misstänker fel.

Nu för tiden finns det ju ingen som vet vad en preciös är så pjäsen döptes om till ”Fjollorna”… Stort arbete med scenbygge och en gradäng lånades in. Det var nu som teatern blev ett tillhåll, en fritidsgård för teaterintresserade.
Vi fick en förfrågan från Ulf Andersson om det fanns några som ville vara med i Varbergs Musikteaters uppsättning av Shakespeares ”Så tuktas en argbigga”…
Formen kallades för fästningsspel mest på grund av att det skulle spelas på Varbergs Fästning och det var ”riktiga” skådespelare med. Storvulet och en riktig turistmagnet blev det. Vid ”fästningshörnan” slogs det upp två cirkustält, ett att spela i och ett för loger och teknik. Vi var fem från NP som var med i ”Argbiggan” som den hette när det var premiär.

Både under Råttspegeln och under Fjollorna utarbetades det en form som passade de flesta.
Studiecirklar som hölls i Studiefrämjandets regi. Ett teaterprojekt höll på i två terminer, en höst och en vårtermin.
Vi träffades en gång i veckan. Under vårterminen repeterades det även någon eller några helger.
Ungefär två veckor innan premiär ”bosatte man sig” mer eller mindre på teatern…
Musiken stod Hans Schakonat för och det var han och Jojje som satt en kväll eller två och spelade in all musik på DAT-bandspelare.

Nästa projekt var ett inlägg i miljödebatten och hette ”Det luktar skit herr minister”…
Återigen jobbade Jojje som han gjorde med Råttspegeln… Han kom med en samling maskinskrivna lappar och testade om det funkade på oss, men den här gången blev det en hel berättelse…
Vi tog hjälp av barngruppen som nu fanns på smedjan. Publiken fick inte bara teater utan en utställning från olika miljöorganisationer och en del företag
(däribland ”Vestas” som skulle sätta upp vindkraftverk i Falkenbergstrakten).

Jojje och även Ola Öjergren började snegla åt ”Stefan och Krister” och vi andra kände oss lite vilsna. Vår favvo-gästpedagog Per Chenon kom med en förfrågan. Han hade under sitt arbete som dans-,
sång- och teaterpedagog kommit i kontakt med sju amatörteatrar i Norden som han ville jobba med.
En av dessa sju teatrar var Nya paraplyteatern. Han och hans flickvän Mimma Bach, ville sätta upp sju olika uppsättningar av Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame”.
Han skulle köra runt i en husbil mellan de sju teatrarna, intensiv repetera så länge han var på en teater och sen ge uppgifter till gruppen som skulle utföras när han inte var där, han fixade det… Häftigt!
Nya Paraplyteaterns version hette ”Ohörd, dömd” eller som Hallands Nyheters Malin Henriksson missuppfattade det ”Oerhört dum”. I vart fall blev det en väldigt okonventionell uppsättning…
Arenateater med helt galen kostym och mask. Berättelsen var väldigt mörk och publiken var nog inte helt säker på vad den såg, men vi tyckte det var skitbra… Det hela avslutades i en teaterfestival i Växjö där alla de sju uppsättningarna visades…

Som alla vet, som håller på med teater, så infaller den s.k. ”processen” ett antal veckor innan premiär…
I bästa fall känner man olust inför teatern och i värsta fall är man helt övertygad om att aldrig någonsin hålla på med teater nå mer… Per kom till oss under en av dessa gånger när hela gruppen var i process.
Det gnälldes och suckades i långa banor. Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tänka sig gjorde Per det enda rätta. Han sa:
– Näe vi lägger ner, jag vill inte heller längre, vi skiter i det här…

Jag vet inte om jag insåg det då men i efterhand förstår jag, vad han gjorde. Aldrig förr har jag väl sett en grupp, göra en sådan helomvändning…
Rätt var det var hade hela den gnälliga hopen förvandlats till den mest entusiastiska och arbetsvilliga grupp ni kan tänka er…

Nåja, nog om detta; Ola kom tillbaka från buskiskungarna medan Jojje fortsatte att göra narr av personer som bor i landsbygd. Ola ville sätta upp något med de barn- och ungdomsgrupper som fanns på skolorna och som repade på Smedjan.
Vi gamlingar skulle nog också få vara med. Från början var det tänkt att sätta upp ”West side story” men eftersom denna pjäs kostade alldeles för mycket, så fick det bli en omarbetning av manuset.
Bella Notte tog form och det var horder av barn och ungdomar som ville vara med. Så pass många att vi delade upp oss i två gäng som körde. Det fanns alltså dubbel uppsättning av alla roller…
Jag tror att det nog var nog lite mycket att hålla reda på för Ola…
Detta hände -95 och samma år flyttade jag upp till Göteborg och började arbeta på Götebogs ArbetareTeater men det är en helt annan historia…

Året efter "Se på mig" flyttade Studiefrämjandet in på Stationsgatan. Jag var 16, mitt uppe i värsta pubertala sökandet och Helena Unger kom in i mitt liv och undrade om vi inte kunde starta ett rockband.
I samma veva firade järnvägen i Falkenberg 100 år och gänget från "Se på mig" var inhyrda till att agera
statister kring stationen. Jag vet inte hur det gick till men rätt som det var stod JAG på en trälåda inne på stationen i påmålad mustasch, bonjour och kubb och låtsades sälja bananer!

Precis som Reine drar sig till minnes krisade ekonomin och Paraplyteatern måstere konstrueras,
det var inte många kandiderande till styrelsen och Jojje måste ha frågat mig som smickrad, och naiv, svarade ja. Det fanns inte pengar till att göra några större uppsättningar, men genom Studiefrämjandet hölls små cirklar och jag skickades på dramaledarkurs och började härmed min pedagogiska bana.

Vi retade oss kroniskt på Kulturnämnden och särskilt dess ordförande Margareta André och jag tror att det var Jojje och Ola som kom på att vi skulle ha en finkulturskväll, en Undergrundkväll, och bjuda in Kulturnämnden.
Man behövde en tjej och jag fick vara med Jojje, Ola, Jerker, Johan Dahnberg (tror jag) och om jag inte minns fel var Ulf Ahlberg inblandad på ett hörn också. I det som kallades Teatergrottan på Folkets Hus höll vi en engångsföreställning för inbjudna och närmast sörjande. Det var svåååårt. Det prasslades koreograferat med tidning och lästes poesi. Jag minns särskilt Jojjes dikt, läst lutad mot magen på en fnissande Ola Öjegren:

Jag avskyr
Jag aaaaaavskyyyyyr (Olas runda mage hoppade ohejdat av kvävt skratt)
Jag aavskyr att diska livsmedel
Osten blir så hal
Och mjölken är så svår att torka
Jag aaaaaaavskyyyyyyyr att diska
Livsmedel

När det var slut applåderades det tveksamt från publiken, men Margareta Andé tackade artigt och sa att det var bra.

Vi fick tillgång till den gamla industrilokalen på Sandgatan där det nu inryms en moskéfilial och en naprapat klinik. Det var lyx: Vi fick två scenrum! Lilla scenen utrustades med spånskive-läktare och stora scenen fick en något uppbyggd scen. Här delade Musikgruppen och Nya Paraplyteatern på lokalerna.
Vi fick igång en ordentlig studiecirkelverksamhet och hade grupper både för barn och vuxna.
Jojje jobbade nu som studiekonsulent på Studiefrämjandet, Ulf Ahlberg hade flyttat till storstaden för att bli filmare och Ulf Andersson hölls i Halmstad. Jojje hade studiecirklar och jag har för mig att Bulten kom till, jag hade studiecirklar både för barn och en vuxencirkel där bland annat den nyligen avlidne Leif-Axel var med.

 Min mamma ställde upp för att det skulle bli en grupp. Det kändes konstigt att vara ledare för vuxna och jag kommer ihåg att jag ibland kände mig väldigt osäker, men Jojje trodde liksom på oss, och stöttade massor och Studiefrämjandet skickade oss på ledarkurser och arrangörsutbildningar och allt möjligt.
Sedan blev det lite väl mycket rockenrolllajfstajl för mig ett tag och jag missade.
Råttspegeln (som är Helena Ungers hittills enda inhopp på scen) som blev den sista teateruppsättningen på Sandgatan.

Sedan flyttade vi till Ätranverken, både Studiefrämjandet, Musikgruppen och Paraplyteatern, som någonstans på vägen tappade Nya. De förra stod som garanter och teatern hyrde delar av fastigheten av Studiefrämjandet som mer än en gång var tvungen att lösa upplupna hyresskulder. Jojje satte upp Molière och skrev och regisserade "Skrinet" och "Det luktar skit herr Minister", samtidigt som han och Ola gjorde TV med Stefan och Krister. Nöjespatrullen hjälpte till att rädda ekonomin i föreningen då Stefan och Krister hyrde in sig för TV-inspelningar och för repetitioner för det som sedan kom att bli sommarinstution och faktiskt ta över Nils Poppes fallna mantel.

Mask var ett samarbete mellan Studiefrämjandets dansverksamhet, som tagit upp konkurrensen med Folkuniversitetet med hjälp av Monika Stålbom. Denna King Learinspirerade danssaga var ett mäktigt dansverk och blev en av Olas sista rollprestationer. Pjäsen var först en teaterpjäs med Ola som hemsk kung, sedan gjorde Anette Corteze enuppsättning av den i Halmstad, och sedan gjorde Monika Stålbom den i Falkenberg, med viss stöd av Ola, men han var aldrig på scen själv, utan det var en ren dansföreställning.

 Det var dags för ett nytt ungdomsprojekt, och Kultur och fritidsnämnden gick in med ett gigantiskt bidrag och Paraplyteatern annonserade efter teatersugna ungdomar för audition.
Rättigheterna till West Side Story var för dyra, så Ola skrev en ”ny” pjäs, Bella Notte.
Men jag minns att scenografin bestod av byggställningar, en riktig bil och en hel del grus. Huvudrollsinnehavarna var en ung smidig dansare från Varberg som hette Fernando och ett blont yrväder med fantastiskt stark röst, men som inte kunde sjunga tillsammans med någon annan. Det var Kålle Gunnarssons första inhopp i teatervärlden. Som vi vet har han sedan blivit en av Paraplyteaterns absoluta fixstjärnor.

 Ola Öjegren tog sitt liv en tid efter succén med Bella Notte. Vi var alla i chock ett bra tag. Per Chenon och Mimma kom och gjorde Ohörd dömd, där jag fick spela bordellmamsell i korsett och mousche, översköljd med glitter. Mina flickor och jag gjorde av med ton av glitter och vi kunde år efter projektet hitta glitterrester i delar av lokalen. Jag utvecklade dessutom en överkänslighet mot fetsmink under den här tiden, inte så konstigt kanske, med tanke på mängden av smink och den långa spelperioden.

Vi förlorade Reine till storstaden. Jörgen, Kålle och en ung tjej vid namn Åsa speladeParaplyteaterns första NOLL-budget-produktion under min regi! Vi hade inte råd med affischer, men vi hade dock några i publiken.
Sedan drog även Åsa och Kålle i väg och själv arrangerade jag en kurs i eldslukeri i teaterns lokaler som ledde till en karriär som gycklare och jongleringsmatrielförsäljare, ett äktenskap och fler barn, vilket gjorde att jag tappade kontakten med teatern till största delen.

Här följer en period som Helena Nord och Patrik Bergman skulle ta och fylla i. Jag är säker på att Helena Unger, som är den nog mest stadivarande Paraplykryckan skulle ha en hel del att säga.
Jag kommer inte heller ihåg hur det kom sig att Kålle ringde och ville att Victor, min son skulle spela Oliver.
Och eftersom jag ändå måste vara närvarande vid repetitionerna kom han på att jag lika gärna kunde ta en roll jag också. Oliver under Kålles regi, blev en riktig succé, även om den inte genererade hart när
lika mycket pengar som den kostade. Men framför allt skolornas inställning till Paraplyteatern byttes från mild skepticism till positiv förväntan inför nästa projekt.

Att Kålle sedan fortsatte med sommarprojekt, musikalkarriär och blev kulturpristagare, och att Emma Wellsfält tagit över en stor del av teaterns ungdomsverksamhet och trots sina unga år imponerat med sina visioner, egenskrivna pjäser och projekt är ett gott tecken. Eldsjälarna avlöser varandra och teatern utvecklas vidare. Precis som det ska vara.

Nya Paraplyteatern befinner sig i en förändringsprocess där vi letar efter nya former för vår verksamhet. För att komma framåt har vi arbetat fram verksamhet vi önskar inom föreningen utöver den produktionsverksamhet vi har idag.

- Erbjuda andra inriktningar som forumteater, teatersport, clown och mim

- Våga sträcka sig utanför teaterns värld och även göra andra kulturevenemang

- Vid sidan om teatern jobba med dans, musik och konst

Boka Smedjan

När du har bestämt dig för en tid som passar dig bra skickar du ett mail till [email protected] och skriver när du vill boka Smedjan, samt namn på ansvarig och mobiltelefonnummer.

För att skicka bokningsmail, klicka här...

Priser

Utlåning av kostym

Vi tar 200 kr i depositionsavgift om man vill låna scenkostymer från vårt kostymförråd. Kläder skall återlämnas i samma skick de utlånas i. Går de sönder behåller vi depositionsavgiften. Priset per set är 20 kr/vecka.

För att låna kläder, kontakta någon i styrelsen.

 

Regi: Emma Wellsfält
Ensemble: Nya Paraplyteatern

Det är en djupt gripande pjäs och många kommer att röra till tårar, ensemblen har själva skrivit monologer som vi sedan vävt ihop till en röd tråd. Under föreställningen kommer vi att hålla en insamling till BRIS, och vi belyser viktigheten av att stödja det enorma arbete de gör för att ge trygghet i att kunna ha någon att prata med när man behöver det som mest.

Regi: Emma Wellsfält
Ensemble: Nya Paraplyteatern

En uppstoppad hund
Manus: Staffan Göthe
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Nya Paraplyteaterns vuxengrupp

Staffan Göthes ”En uppstoppad hund” är en av de mest spelade svenska pjäserna sedan den uruppfördes 1986. Handlingen utspelar sig i Norrland på 1960-talet och kretsar kring familjerna Cervieng och Ljungh, nattbiträdet på övervåningen och den inneboende adjukten herr Lampa.

Ronja Rövardotter
Manus: Nordiska Strakosch
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: KåMa Nöje & Nya Paraplyteatern

Under sommaren gjorde vi Ronja Rövardotter igen, med rumpnissar, vildvittror, grådvärgar och allt. Visst var det en fantastisk föreställning i Klitterbadets trädgård sommaren 2005, men nu överträffade vi oss själva på den nya spelplatsen i skogen vid Solhaga.

Romia & Julia – en vänskapssaga
Regi: Jessika Lindqvist 

Madicken
Manus: Astrid Lindgren
Regi: Anders Lindahl/Kålle Gunnarsson
Ensemble: Nya Paraplyteatern

Kejsaren av Portugallien
Manus: Selma Lagerlöf
Dramatisering och regi: Helena och Inge Linder
Ensemble: Teater Golem

Törnrosa – en annorlunda historia
Manusbearbetning: Jessika Lindqvist
Regi: Jessika Lindqvist

Mugged
Manus: Andrew Payne
Regi: Emma Wellsfält
Ensemble: Londongruppen

Gatan som Gud glömde
Manus: Jim Cartwright
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Tonårsgruppen

Teaterkafé
Program: Dario Fo
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Vuxengruppen

Jubileumskonserten Astrid Lindgren 100 år
Regi: Kålle Gunnarsson
Arrangemang/sånginstudering: Jessica Stendahl
Solister: Kålle Gunnarsson, Jessica Stendahl, Emmi Christensson, Rickard Skoglund

På Astrid Lindgrens hundraårsdag, den 14 november 2007, gjorde vi två sångföreställningar i Falkenbergs kyrka.

Häxkitteln

Manus: Arthur Miller
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Vuxengruppen

Bröderna Lejonhjärta

Av: Astrid Lindgren
Regi: Kålle Gunnarsson

24 föreställningar i Hertigens trädgård sommaren 2007.

Big Sisters
Manus: Ensemblen
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Tonårsgruppen

Like the good old days?
Manus och regi: Emma Wellsfält
Ensemble: Englandsgruppen

Flera föreställningar på Smedjan och därefter uppspel på Putney Arts Theatre i London på påsklovet!

Livet är en gullig saga

Manus: Jojje Jönsson
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Barngruppen

Törnrosa
Regi: Kålle Gunnarsson
Ensemble: Gruppen för funktionshindrade

En midsommarnattsdröm
Regi: Kålle Gunnarsson

En påkostad satsning på Shakespeares klassiker med massor med barn och ungdomar på scen. Inte ett öga var torrt på premiären, kan vi lova. Många hade stora roller och nu fick vi  bland annat jubla åt nykomlingen Sigge Widmark som tog publiken med storm. Våren 2006.

Rasmus på luffen
Regi: Kålle Gunnarsson

Nu var det 2006 och vår tredje sommar med KåMa Nöje. Vi flyttade oss till restaurant Hertigens vackra, lummiga trädgård invid Ätran. Speciellt för denna pjäs var att vi spelade på sju olika scener med publiken i mitten. Varje åskådare satt på en stol som han eller hon fick vrida på för att följa med i handlingen. Rasmus är ju på luffen och då är det också naturligt att handlingen illustreras av en vandring från scen till scen.

I huvudrollerna: Erik Norell och Adam Stålhammar (Rasmus), Martin Hallgren (Paradis-Oskar). 

En julsaga

Manus: Charles Dickens
Regi: Emma Wellsfält

Detta var berättelsen om den elaka och girige Ebenezer Scrooge, en mycket bitter man som hatar julen och allt vad den står för och som älskar pengar över allt annat. Han drar sig själv ner allt mer och mer i avgrunden. Men på självaste julafton uppenbarade sig tre spöken som lärde Scrooge en läxa han sent kom att glömma…

I huvudrollen: Victor Duphorn

Annie
Manus: Thomas Meehan
Regi: Kålle Gunnarsson

Annie, denna minst sagt spektakulära och fantastiska pjäs, spelades våren 2005 på Smedjan. Den var regisserad i egen stil av Kålle Gunnarsson och det var inte många som lämnade Smedjan oberörda efter ett besök på denna föreställning.

Annie är en föräldralös barnhemsflicka som får en underbar möjlighet att besöka den rikaste mannen i New York under en vecka. Där får hon och mannen, som heter Warbucks, riktigt bra kontakt och han försöker hjälpa henne hitta sina föräldrar och hittelön utlovas. Tyvärr missbrukar många detta och spänningen är i full gång.

Ronja Rövardotter
Regi: Kålle Gunnarsson

2005 var vår andra sommar med Kålle Gunnarsson och hans skådespelare. Kännetecknande för den här föreställningen var den vackra stämsången som sjöngs a cappella under ledning av Jessica Stendahl som också spelade Ronjas mamma Lovis. Nu introducerade vi också de stämningsfulla och populära nattföreställningarna. Detta var också året då vi blev flitigt omskrivna i Hallands Nyheter på grund av att grannarna omkring spelplatsen vid Klitterbadet klagade på den höga ljudvolymen. Kommunen hotade med vite och stopp för nattföreställningarna om vi inte sänkte volymen. Vi lyckades blidka kommunen, men knappast grannarna, och fick trots allt göra våra föreställningar.

Nu hade vi också blivit ganska drivna i vår organisation där alla föräldrar formerade sig i arbetsgrupper och lade ner ett oändligt antal timmar av ideellt arbete på kostymsömnad, scenbygge, nattvakt, kafé med mera. 

I huvudrollerna: Tove Holm och Julia Stålhammar (Ronja), Adam Stålhammar och Oskar Störtebecker (Birk), Jessica Stendahl (Lovis), Rickard Skoglund (Mattis), Tom Karlsson (Borka) och Anna Hallgren (Undis).

Allt för varandra
Manus: Emma Wellsfält
Regi: Emma Wellsfält

Denna pjäs sattes upp på hösten 2005 på Smedjan som en härlig julpjäs för barn. Många skratt och härliga musimitationer dök upp både före och efter förställningarna. Det är inte lätt att vara nykär och tvingas välja vilken familj man ska fira jul med bara för att Momeos pappa och Mulias mamma inte gillar varandra. Många försök att föra dem samman slutar i en av de mestunderbara jular någonsin!

Kanelbullar och lusekoftor

Manus: Emma Wellsfält
Regi: Emma Wellsfält

En halvnorsk komedi som handlar om svårigheterna med att börja leva ett nytt liv samt bryta upp och börja tänka på nytt. Mycket skratt framkallades hos publiken och det var mycket lyckade föreställningar. Speciellt förgyllde karaktären Gulli-Maja mångas kväll.

Emil i Lönneberg

Regi: Kålle Gunnarsson

2004 var den första sommaren som vi samarbetade med Kålle Gunnarsson och flera professionella skådespelare från KåMa Nöje i en Astrid Lindgren-satsning som skulle komma att bli en fin sommartradition i Falkenberg. 
I huvudrollerma: Oskar Störtebecker och Christopher Vallerius (Emil), Tove Holm och Moa Torstensson (Ida).

Ett tyst rop på hjälp

Manus: Emma Wellsfält
Regi: Emma Wellsfält

En berättelse om en ung kvinnas tragiska start på vuxenlivet med droger, utnyttjande och svek som slutar med förvirrande handlingar med dödande effekt. Mycket tung pjäs med ett starkt budskap som publiken under lång tid efteråt poängterade att de tagit med sig.

Pitchfork Disney

Manus: Philip Ridley
Regi: Patrik Bergman
Medverkande: Öystein Flaa (Presley) Hanna Johansson (Haley) Gustav Mellbin (Cosmo) Emil Grudemo El Hayek (Pitchfork)

De 28-åriga tvillingarna Haley och Presley lever fullständigt isolerade i en sliten lägenhet någonstans i Londons East End. Enda gången de går ut är för att handla. De äter inget annat än choklad och kakor. I deras gemensamma och återkommande fantasi har världen förintats i det stora kärnvapenkriget och de två är de enda överlevande kvar på jorden. Allt det trygga och välbekanta är borta. Pitchfork Disney är en våldsam och vacker pjäs som handlar om drömmar, rädslor, ensamhet och längtan. Alltsammans utspelas i ett drömlikt tillstånd där allt som händer känns lika påtagligt – men också lika irrationellt – som i mardrömmen. Bit för bit läggs bitarna i ett säreget pussel som aldrig blir färdigt, bara så pass färdigt att vi hinner skymta vad det föreställer.

Sufflös: Ritha Petersson

Som i en dröm

Manus: Emma Wellsfält
Regi: Emma Wellsfält

Medverkande: Emil Johansson, Anders Bertilsson, Sara Weiland, Mattias Johnsson, Tobias Jirewall, Kristoffer Stenström, Josefin Isaksson, Mattias Nilsson, Amanda (?), Emelie Ericsson samt Lisa (?) Denna sattes upp våren 2003 och var en lyckad uppättning på många sätt, den fick fram ett budskap som innebar att kunna vara sig själv och om hur många ungdomar lever idag, den lockade många till skratt men fick också fram en och annan tår. Jesper flyttar tillbaka till en liten småstad i Sverige efter många år i USA och allt är inte riktigt som han tänkt sig, Sverige är för honom alltför slutet och han byter till en helt annan stil, trots påtryckningar från tidigare pojkvännen Emil, något som givetvis gör Emil ledsen. De kämpar hårt på olika håll och i slutet lyckas de tillsammans med besked!

En värdefull chans

Regi: Emma Wellsfält

Medverkande: Lovisa Oldaeus, Marcus Gustafsson, Charlotta Sjöstrand, Lina Ericsson, Tove Hallberg, Karolina Svensson och Aida Maric. Denna pjäs sattes upp på Nya Paraplyteatern med en stark berättelse från förintelsen, skriven av Emma själv med mycket fakta från omgivningen och böcker. Många kom och såg pjäsen och det var många tårar som fälldes av den djupa tragedin...

Resan till de gröna skuggorna

Regi: Patrik Bergman

onolog som framfördes av Linnea Bergström. Började egentligen som ett teaterprojekt som Linnea hade i skolan, och som sedan blev så lyckat att vi satte upp den i föreningens namn också. Vi blev uppmärksammade uppringda av Skara skolscen som ville att vi skulle uppträda med den under en kulturhelg. Detta gjorde vi och hade kanonkul!

Snövit och de sju dvärgarna

Regi: Patrik Bergman

Medverkande: Nelly Axelsson, Linnea Bergström, Jörgen Andersson, Anette Holmström, Anders Bertilsson, Catarina Dahlqvist, Nicklas Jacobsson, Tobias Jirevall, Anne Schoberg, Mattias Jonsson, Emma Wellsfält, Victoria Larsson, Tomas Anshelm, Sara Weiland medverkade. Den spelades 2002 på våren. Storyn är självklar och projektet blev väldigt lyckat.

Linus & Mimmi

Jörgen Andersson, Emma Wellsfält, Christer Eklund, Elisabeth Larsson, Alexandra Johansson, Mattias Jonsson och Victoria Larsson medverkade. En pjäs som ensemblen hade gjort själv. Den var uppbyggd på ”improvisationer” kring olika teman. Improvisationerna hade inga sammanhang från början, men blev ihopsatta av regissören Patrik Bergman. Pjäsen kunde uppfattas osammanhängande, men där fanns en röd tråd som publiken hade som uppgift att klura ut. ”Linus & Mimmi” spelades i mars och i april 2001 med fem föreställningar. Detta teaterprojekt var väldigt uppskattat av deltagarna på grund av att de hade gjort i stort sett allting själva!

Prins Hatt under jorden

Oliver Twist

Robin Hood

Bulten

Det luktar skit herr minister

Mask

Fjollorna

Sotröda och vitsvans

Ohörd, dömd

Bella Notte

Skrinet

Så är det

Child, child