Nya Paraplyteatern

Precis som Lotta skrev så halkade jag in i Lottas liv och tyckte att vi skulle starta ett rockband.
Bandet fick heta Vi Bitts och vi fick fasansfulla recensioner i tidningen som vi var fantastiskt stolta över.
Vi repade i källaren på Stationsgatan och hade nåt slags rör som husdjur.
På den tog vi svååra bilder som faktiskt är rätt coola än idag.

Hur som helst. Jag ville vara med Lotta och hon ville vara med mig. Hon drog med mig på teaterträningar i en skum lokal på Möllevägsskolan. Jag var blyg som få men ville liksom ändå vara med, bara inte på scen hugaligen! Jojje som var den konstnärlige ledaren sa att skådisarna behövde bli sminkade och visst kunde väl jag göra det? Javisst sa jag. Jojje gav mig en bok
och lite smink och sen blev det så bra så. Föreställningen som sattes upp hette Ronny, ett drömspel.
Jag minns mest den där stora gröna träställningen som man fick flisor av. Det drogs på teaterfestival i Gävle och jag var fast i teaterns värld.

 Jag har tillbringat såå många timmar där! Först på Sandgatan där vi hade två teaterscener faktiskt även om de var små. Sen flyttade vi till Varbergsvägen och jag var med och roddade allt det där!
Jag hade förmånen att få projektanställningar via kommunen och
Studiefrämjandet och få jobba med Jojje under några år. Jag älskade att vara där! Jag gjorde allt utom att stå på själva scenen. Sminkade, satte ljud och ljus, experimenterade med utställningar och happenings! Det var grymt! Vi som hängde där fick fria händer och fanns idéen så var det bara att köra. Under mina år på Smedjan lärde jag mig hur mycket som helst.

Då vi skulle sätta upp Bella Notte satt jag i produktionsgruppen och då träffade jag Kålle första gången. Rara Kålle med ljusa frillan och energin!

Efter arbetet med Bella Notte var det dags för mig att få barn och teatern fick en naturlig paus.
Någon stans i denna vevan var det dags att sätta upp Livet är en gullig saga. Karin Östergren och jag jobbade nu tillsammans och en dag, mitt i förberedelserna, fick vi ett sorgligt besked. Det var faktiskt samma dag som pjäsen skulle ha premiär...Ola

Öjergren fanns inte mer, han hade bestämt sig för att inte längre leva. Samma kväll då vi skulle spela Sagan fick Kålle uppgiften att berätta för publiken vad som hänt...vi var som tvungna att göra det. Jag minns att jag satt uppflugen längst bak på läktaren, precis vid vårt lilla café, och lyssnade på Kålle. Jag såg mig om i mörkret, jag var helt själv därbakom, bakom publiken. Min känsla av att Ola var där var så stark. Han fanns hos oss den där kvällen. Kvällen när Kålle sa att den här föreställningen är till dig Ola.

Kålle och jag lärde nu känna varandra och han hade funderingar på att själv sätta upp föreställningar tillsammans med Paraplyteatern. Han skulle skaffa en regissör från operan i Göteborg och bestämde ett möte. Jag var med på det där mötet som nåt slags moraliskt stöd; hon verkade nämligen lite läskig, den där regissörskan.
På mötet bestämdes det att Kålle skulle spela en liten tjock man, att läskiga kvinnan skulle regissera och jag skulle fixa scenografi och rekvisita! På den vägen hamnade jag i det som blev Kåma Nöje och har haft glädjen att få jobba med Kålle i cirka tio år!

Jag måste förresten berätta en rolig liten grej om när vi arbetade med teatermogulen Per Chenon för en massa år sen! Jag skulle sminka och Per ville ha det dramatiskt, färgstarkt och speciellt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle möta det kravet, men släppte ialla fall hämningarna och satte mig en kväll med mina sminkscheman
och började skissa. Reine skulle spela bödel.
Jag visste hur han skulle se ut i ansiktet men jag körde fast när det kom till frillan... Under tiden jag arbetade med detta så lyssnade jag på musik. Det var Björk, ni vet isländskan!
På den tiden hade hon några slags snurror i håret. Jag fick bästa idén! Bödeln Reine skulle också ha sådana snurror i håret! Jag gjorde klart min skiss och visade dagen efter upp det för Herr Chenon. Han var tyst en stund medan han tittade och sa sedan:
“Vilket fantastiskt arbete, Helena! Du har verkligen hittat kärnan! Du har letat i ditt innersta. Det är verkligen det som teater handlar om!”
Jag suckade och tyckte det kändes lite lustigt...jag hade ju bara lyssnat på Björk under tiden...