Året efter "Se på mig" flyttade Studiefrämjandet in på Stationsgatan. Jag var 16, mitt uppe i värsta pubertala sökandet och Helena Unger kom in i mitt liv och undrade om vi inte kunde starta ett rockband.
I samma veva firade järnvägen i Falkenberg 100 år och gänget från "Se på mig" var inhyrda till att agera
statister kring stationen. Jag vet inte hur det gick till men rätt som det var stod JAG på en trälåda inne på stationen i påmålad mustasch, bonjour och kubb och låtsades sälja bananer!
Precis som Reine drar sig till minnes krisade ekonomin och Paraplyteatern måstere konstrueras,
det var inte många kandiderande till styrelsen och Jojje måste ha frågat mig som smickrad, och naiv, svarade ja. Det fanns inte pengar till att göra några större uppsättningar, men genom Studiefrämjandet hölls små cirklar och jag skickades på dramaledarkurs och började härmed min pedagogiska bana.
Vi retade oss kroniskt på Kulturnämnden och särskilt dess ordförande Margareta André och jag tror att det var Jojje och Ola som kom på att vi skulle ha en finkulturskväll, en Undergrundkväll, och bjuda in Kulturnämnden.
Man behövde en tjej och jag fick vara med Jojje, Ola, Jerker, Johan Dahnberg (tror jag) och om jag inte minns fel var Ulf Ahlberg inblandad på ett hörn också. I det som kallades Teatergrottan på Folkets Hus höll vi en engångsföreställning för inbjudna och närmast sörjande. Det var svåååårt. Det prasslades koreograferat med tidning och lästes poesi. Jag minns särskilt Jojjes dikt, läst lutad mot magen på en fnissande Ola Öjegren:
Jag avskyr
Jag aaaaaavskyyyyyr (Olas runda mage hoppade ohejdat av kvävt skratt)
Jag aavskyr att diska livsmedel
Osten blir så hal
Och mjölken är så svår att torka
Jag aaaaaaavskyyyyyyyr att diska
Livsmedel
När det var slut applåderades det tveksamt från publiken, men Margareta Andé tackade artigt och sa att det var bra.
Vi fick tillgång till den gamla industrilokalen på Sandgatan där det nu inryms en moskéfilial och en naprapat klinik. Det var lyx: Vi fick två scenrum! Lilla scenen utrustades med spånskive-läktare och stora scenen fick en något uppbyggd scen. Här delade Musikgruppen och Nya Paraplyteatern på lokalerna.
Vi fick igång en ordentlig studiecirkelverksamhet och hade grupper både för barn och vuxna.
Jojje jobbade nu som studiekonsulent på Studiefrämjandet, Ulf Ahlberg hade flyttat till storstaden för att bli filmare och Ulf Andersson hölls i Halmstad. Jojje hade studiecirklar och jag har för mig att Bulten kom till, jag hade studiecirklar både för barn och en vuxencirkel där bland annat den nyligen avlidne Leif-Axel var med.
Min mamma ställde upp för att det skulle bli en grupp. Det kändes konstigt att vara ledare för vuxna och jag kommer ihåg att jag ibland kände mig väldigt osäker, men Jojje trodde liksom på oss, och stöttade massor och Studiefrämjandet skickade oss på ledarkurser och arrangörsutbildningar och allt möjligt.
Sedan blev det lite väl mycket rockenrolllajfstajl för mig ett tag och jag missade.
Råttspegeln (som är Helena Ungers hittills enda inhopp på scen) som blev den sista teateruppsättningen på Sandgatan.
Sedan flyttade vi till Ätranverken, både Studiefrämjandet, Musikgruppen och Paraplyteatern, som någonstans på vägen tappade Nya. De förra stod som garanter och teatern hyrde delar av fastigheten av Studiefrämjandet som mer än en gång var tvungen att lösa upplupna hyresskulder. Jojje satte upp Molière och skrev och regisserade "Skrinet" och "Det luktar skit herr Minister", samtidigt som han och Ola gjorde TV med Stefan och Krister. Nöjespatrullen hjälpte till att rädda ekonomin i föreningen då Stefan och Krister hyrde in sig för TV-inspelningar och för repetitioner för det som sedan kom att bli sommarinstution och faktiskt ta över Nils Poppes fallna mantel.
Mask var ett samarbete mellan Studiefrämjandets dansverksamhet, som tagit upp konkurrensen med Folkuniversitetet med hjälp av Monika Stålbom. Denna King Learinspirerade danssaga var ett mäktigt dansverk och blev en av Olas sista rollprestationer. Pjäsen var först en teaterpjäs med Ola som hemsk kung, sedan gjorde Anette Corteze enuppsättning av den i Halmstad, och sedan gjorde Monika Stålbom den i Falkenberg, med viss stöd av Ola, men han var aldrig på scen själv, utan det var en ren dansföreställning.
Det var dags för ett nytt ungdomsprojekt, och Kultur och fritidsnämnden gick in med ett gigantiskt bidrag och Paraplyteatern annonserade efter teatersugna ungdomar för audition.
Rättigheterna till West Side Story var för dyra, så Ola skrev en ”ny” pjäs, Bella Notte.
Men jag minns att scenografin bestod av byggställningar, en riktig bil och en hel del grus. Huvudrollsinnehavarna var en ung smidig dansare från Varberg som hette Fernando och ett blont yrväder med fantastiskt stark röst, men som inte kunde sjunga tillsammans med någon annan. Det var Kålle Gunnarssons första inhopp i teatervärlden. Som vi vet har han sedan blivit en av Paraplyteaterns absoluta fixstjärnor.
Ola Öjegren tog sitt liv en tid efter succén med Bella Notte. Vi var alla i chock ett bra tag. Per Chenon och Mimma kom och gjorde Ohörd dömd, där jag fick spela bordellmamsell i korsett och mousche, översköljd med glitter. Mina flickor och jag gjorde av med ton av glitter och vi kunde år efter projektet hitta glitterrester i delar av lokalen. Jag utvecklade dessutom en överkänslighet mot fetsmink under den här tiden, inte så konstigt kanske, med tanke på mängden av smink och den långa spelperioden.
Vi förlorade Reine till storstaden. Jörgen, Kålle och en ung tjej vid namn Åsa speladeParaplyteaterns första NOLL-budget-produktion under min regi! Vi hade inte råd med affischer, men vi hade dock några i publiken.
Sedan drog även Åsa och Kålle i väg och själv arrangerade jag en kurs i eldslukeri i teaterns lokaler som ledde till en karriär som gycklare och jongleringsmatrielförsäljare, ett äktenskap och fler barn, vilket gjorde att jag tappade kontakten med teatern till största delen.
Här följer en period som Helena Nord och Patrik Bergman skulle ta och fylla i. Jag är säker på att Helena Unger, som är den nog mest stadivarande Paraplykryckan skulle ha en hel del att säga.
Jag kommer inte heller ihåg hur det kom sig att Kålle ringde och ville att Victor, min son skulle spela Oliver.
Och eftersom jag ändå måste vara närvarande vid repetitionerna kom han på att jag lika gärna kunde ta en roll jag också. Oliver under Kålles regi, blev en riktig succé, även om den inte genererade hart när
lika mycket pengar som den kostade. Men framför allt skolornas inställning till Paraplyteatern byttes från mild skepticism till positiv förväntan inför nästa projekt.
Att Kålle sedan fortsatte med sommarprojekt, musikalkarriär och blev kulturpristagare, och att Emma Wellsfält tagit över en stor del av teaterns ungdomsverksamhet och trots sina unga år imponerat med sina visioner, egenskrivna pjäser och projekt är ett gott tecken. Eldsjälarna avlöser varandra och teatern utvecklas vidare. Precis som det ska vara.